Man står på hennes tomt

Iakttar alla uppfinningar och allt bråte

Och det är då man hoppas se dig i potatislandet,

eller komma promenerandes bakom husknuten.

Man tänker att det kanske finns en yttepytteliten chans att du ska hoppa fram, dyka upp, och säga något i stil med: "ta-ta! Lurad!"

Allting är en lång, hopplös väntan. En väntan på en början.

Om hösten blir sinnesstämningen rubbad av regnet och ensamheten.

Och nu då?

Nu är det varmt och vår och nästan sommar, och ändå är det fel.

Det finns alltid anledning att paralyseras.

Och slippa möta allt det där som man ständigt väntar på att möta.

Panik, panik potatisgris!

Ibland blir det inte som det skulle.

Man får vara som man är, när man inte blev som man skulle.

Vi är likadana du och jag -

Men det finns en tydlig skillnad.

Finns mycket att tolerera, men kommentarer om ens eget kött och blod tolereras aldrig.

Du som har ett syskon kan också identifiera den stickande frätande syrliga känslan, när kommentar fälls.

Panik, panik potatisgris -

Vem ska förstå integriteten hos den som redan släppt?

Tittar på en dokumentär om mediekonsumtion, så vad passar då inte bättre än att mobilblogga för första gången? Köpte ny mobil för två veckor sen och har inte kunnat lämna den utan uppsikt på hela tiden. Typ. Jag börjar bli ett praktexempel på en sån i dokumentären.

Om snart två veckor flyr jag landet och allt ständiga arbete mot Finland, tusen sjöars land eller kort och gott landet som äger mitt hjärta.

Du sa åt mig att sluta vara självömkande
att sluta vara arg
sluta göra mig till ett offer

sluta tycka synd om mig själv

Förnekelse

Eftersom det kanske är det fånigaste
man kan göra